ville doit brûler - jusqu'à la fin

min syssla nu för tiden innebär att ligga i sängen med slutna ögon, eventuellt öppna ögon, och låta tankarna försvinna iväg till okända platser som jag aldrig har varit på, platser som egentligen inte finns. tankarna drar sig till platser utan bilder, utan ljud och utan färger. det enda som finns på dessa platser är ljus och harmoni. lugn och trygghet. min kropp håller på att stänga ner, den vill trycka på stopp-knappen. men eftersom att inte det går, sänder den ut sömnmedel som pulserar ut i blodet in i varje vrå och på så vis får den ligga i sängen i timmartal utan att aktivera sig och behöva anstränga, utan att vara del av verkligheten, verkligheten som just nu är lika med skit. jag är så trött, så trött att hur mycket jag än sover, hur lite jag än sover, hur lagom jag än sover, är jag fortfarande lika trött. för att försöka bryta detta ohållbara mönster tränar jag, låter svetten rinna över min kropp som ännu ett skydd mot verklighetens onda bana. låter pulsen stegra sig, galoppera iväg i takt med att tankarna försvinner in i ett slags oidentiferbart mantra. men tillslut är träningspasset slut och jag kan inte tillbringa hela dagarna på gymet, hur gärna jag än skulle vilja och då är jag där igen. tillbaks i verkligheten, tillbaks till sömnigheten, tillbaks till platserna som gör mig hög av sömn, tillbaks till den onda cirkeln som måste brytas och tillbaks till ett tillstånd jag inser att jag inte kan förklara.