ville doit brûler - jusqu'à la fin

jag har fått en kommentar från en anonym liten rackare på mitt förra inlägg "Gökboet".
ge dig till känna vett jag. skulle vilja veta vems tankar det är jag läser.

Jag har precis sett Gökboet och har blandade känslor inom mig; Frustration, ilska och hopplöshet, är väl de bästa känslorna som jag kan komma på. Den svedande känslan av hopplöshet, att man inte kan (samtidigt som man inte vill säga att man inte kan) göra något åt det faktum i samhället som är så tydlig och så självklar. Där den röda varningblinkersen blinkar på högsta intensitet och människor går ändå bara rakt förbi. Den ilskan som liksom vill ge någon på smällen, men man vet inte vem av alla man ska välja. 
Gökboet lite av ett mästerverk, men det är ju trotsallt Milos Forman som är regissör och då kan man väl inget annat än att älska. Jag skulle vilja använda ordet hatkärlek, men det känns för passé och aningen misstolkat. Jag kan väl kort och gott säga att Milos Forman lyckas med det som alla konstnärer (om jag kan tala för alla konstnärer) vill lyckas med; Beröra, provocera, irritera, älska och ifrågasätta. Och inte bara att få höja rösten själv, utan skapa en drivkraft hos människor att själva vilja höja sina röster. Och rösten den är höjd...på max!

Idag fick jag ett mejl. Inte vilket mejl som helst utan ett visst teatermejl. Igår satte jag mig ner och skickade ut teatercv och personliga brev till i stortsett alla teatergrupper i Malmö. Och den teatern som jag mejlade först och helst vill arbeta hos var Teater Foratt och det var dem som hörde av sig med goda nyheter. I mejlet skrev den konstnärliga ledaren att han vill träffa mig på en fika i Maj och prata om den deras nya produktion som har premiär i September. Jag är lyrisk och glad. Vad jag än kommer få göra så kommer jag göra det med hundratio procent lycka och med hundratio procent engagemang.
Malmö Stadsteater har också svarat och undrar om jag har lust att arbeta som publikvärd och jag tackar och tar emot.

Det känns så roligt och otroligt skönt att det börjar komma igång med teatern. Och förresten, jag och Aron ska köpa lägenhet! Vi kommer att flytta ifrån huset i slutet av Augusti. Det kommer bli lite befriande med en egen bostad som det inte regnar in i och det kommer dessutom bli hälften så dyrt för oss att bo. Vilket innebär en massa pengar till roligare saker än hyra.
Livet rullar på fast i ett stressat tempo. Men det är väl så det är i dag, att man inte kommer någon vart om man inte gör allt på en gång och sattsar till hundra procent om det så innebär en promenad in i väggen. Men där ska jag nog ändå inte hamna. 
Förresten, snart är det inträdesprov på fridhem och snart har jag premiär med Kris och min monolog.  

Nä nu ska jag äta och klistra mig framför Seinfeld för sen blir det till att plugga.
hejdå.

För att göra en punktmarkering.

• Jag har börjat att älska vårt hus.
• Jag har fått tillbaks mitt staffli, oljefärger och min stora tavla. Så nu ska jag börjar måla på min idé som jag har haft jätte länge.
• Mozart är min nya hype just nu.
• Hatar att alla partier ska tracka ner på varandra för att själva vinna röster. Vet de så lite vart de står att de inte istället kan berätta vad som är bra med sitt eget parti istället för vad som är skit med andras? (förövrigt är partipolitik en böld i röven. Och jag hoppas att makten en dag ligger hos folket)
• fruktfluga!!!

hejdå.

Fredagar är ju ändå härliga! Idag har jag träffat Kris, en vän från Ukraina som bor i Köpenhamn, och haft en lång fika, lite second hand shoppande och lite finost in handlat. Nu lagas det mat i stugan som kommer att ätas med gott rödvin till. Jag och Kris sitter och känner oss som kultureliten själv med lyrikböcker utspridda omkring oss till tonerna av Mozart och pratar om våran pjäs som har premiär i Maj. Men det är väl inget man ska skämmas över, jag vill ju ändå påstå att det känns skönt att få vara lite pretto ibland.
Vid åtta kommer Siri och delar på finost och vin med oss. En fredag kan inte bli bättre med andra ord!
   Här kommer lite Mozart som alla bör lyssna på! Finns nog inget vackrare och det finns nog ingen gåshud som känns härligare än den man får av Moonlight sonata.


Adrian Goldman – Sonata Op. 27, No. 2 (Moonlight): I. Adagio sostenuto

Identitetskris och sedan indentitets nyfunnenhet. Jag måste ju ändå säga att det har hänt mycket från natten igår till idag, i mitt lilla huvud där det oftast är rätt ostrukturerat och en aningen filosofiskt bullshit emellanåt.
>KONSTNÄR< är det ända ordet relaterat till arbete som har existerat i mitt huvud. Kanske jag har varit en aningen enspårig, envägstänkande eller bara jävligt envis. Eller som äldre människor brukar säga när det frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor och jag svarar "Jag vill leva på min konst", och de alltid säger "Ja, men du är ju fortfarande ung". Och vad menas med det? Att jag har några år kvar att drömma och slösa bort mitt liv på skit tills jag inser att jag aldrig kommer bli konstnär och istället måste arbeta som en deprimerad teaterlärare vars drömmar aldrig gick i uppfyllelse? Nej.
   I natt fann jag svaret på frågan, svaret som ändå har legat där i bakhuvudet ett bra tag men som aldrig riktigt har vågat visas sig så tydligt som nu. Kulturvetare ska jag bli!!! Men det slutar inte där. Självklart kommer det bakas in en dramapedagogutbildning (den som jag studerar nu) också en journalistutbildningen på det. Då tänker ni "Är hon inte riktigt klok, kan det inte räcka med en utbildning?!?!!" Nej det kan det inte, för att ni förstår för mig har det minsann aldrig varit lätt att välja vad jag, realistiskt, vill arbeta som. Mitt intresse för teater, skrivandet och målandet har alltid brunnit så starkt att jag aldrig har velat välja, vilket visar sig att jag inte behöver heller.
   Till hösten har jag sökt "Kultur och medier -kulturvetenskap 180 hp" där jag kommer få en kandidatexamen i kulturvetenskap, vilket gör mig till kulturvetare, taadaaam! Av de 180 hp har man 60 hp valbara kurser då jag kommer läsa mina resterade pedagogiskt drama kurser, och på så vis får min dramapedagog examen, och kulturjournalistik. Jag kommer även att söka journalistprogrammet på Lundsuniversitet när jag har fått ihopp 90 hp. Så om jag så småning om kommer in där, kommer jag läsa det också efter kulturvetarprogrammet. Och utöver allt detta kommer jag att söka journalisitk och skrivarlinje på Skurupsfolkhögskola, till jag förhoppningsvis någongång kommer in, och andra folkhögskolor med teater och skrivande som inriktning.
   Alltså har jag en hel framtidsplan uträknat och allt är löst! Okej, det är kanske inte riktigt så enkelt. Men jag har lyckats att greppa tag i alla mina funderingar och tankar kring konst, kultur och politik och funnit ett sätt där jag kan hålla på med allt jag älskar. Jag får både skriva (journalistik och skönlitterärt), arbeta med drama och teater med andra människor, arbeta inom kulturen där jag även har chans att påverka och spela teater och måla på fritiden som så småning om kanske leder till något inom arbetslivet.
   Ja, här har ni fått en rejäl genomgång av min framtida vad-du-ska-bli-när-du-blir-stor-plan. Nu när jag även har offentliggjort min plan här på min okända blogg, känner det både seriöst och uppnåeligt.
Egentligen är jag ingen vad-ska-du-bli-när-du-blir-stor-idiot och jag har väl aldrig riktigt funderat så mycket över vad jag ska bli, i den bemärkelsen. Men identitetskris måste lösas och jag lyckades att lösa det på en dag. Och jag måste väl ändå erkänna att jag är lite stolt över min plan som jag har kommit på på helt egen hand.
   Nä, nu ska jag sluta tjööta, som man säger i Göteborg, och titta på riktig identitetskris: Fucking Åmål

hej.