ville doit brûler - jusqu'à la fin

de två senaste dagarna har varit fina. igår fikade jag med min lillebror, emma och siri. sedan gick jag och lillebror (som längre inte är så liten. han fyllde 18 år i förrgår) och köpte presenter till mamma som fyller år idag. jag inhandlade även lite kläder från monky som hade slutrea. jag fick fem stycken plagg för 200 kr. det uppskattar man alltid. sedan tränade jag med emma och sen åt vi nyttiga hamburgare och fruktsallad hos mig. en bra dag med andra ord. och idag har jag och två i min klass haft skrivarstuga hos mig, sen lunchade jag med sofia och gick en sväng på stan. då brände det till lite igen i plånboken. superrean på åhléns ledde till en stickad svart tröja och en festlig sammets tröja, lite boleroaktig, som man kan ha över klänningen eller dylikt. så nu är jag redo att svänga loss på malmös nattliv. två bra dagar med andra ord, som behövdes. den senaste tiden har allt varit så grått och tråkigt. dessutom har solen lyst över malmö dessa dagarna, vilket har gjort allt ännu bättre. i dessa tider behöver man varenda solstråle som man kan få. snart ska jag jobba, eftersom att jag var sjuk i tisdags.

dessa två dagarna, igår och idag, är som natt och dag. igår var det fullspäckade dag. en såndär dag då det känns som att man knappt hinner andas. igår gick jag i skolan, kom hem och tittade på sex and the city, läste, fixade lite här hemma, skrev, tränade handboll i 2 timmar, kom hem och åt och däckade. idag har jag varit i skolan hela dagen och är helt slut. de två sista timmarna blev mina kinder röda som tomater, pannan brände och huvudet kändes som att det skulle explodera. hela vägen hem till malmö kände jag hur illamåendet höll på att komma. sen dess har jag mått riktigt illa, sådär som när man är magsjuk (jag vågar inte ens funderar över om det kan vara magsjuka). det resulterade i alla fall i att en timme innan jag skulle jobba var jag tvungen att ringa och sjukanmäla mig. och det känns alltid lika jobbigt att sjukanmäla sig. jag förstår inte hur jag kan få sån ångest över det. det känns som att jag aldrig är riktigt sjuk för att ha rätt till att sjukanmäla mig, som att jag inbilliar mig att jag måste ligga för döden för att ha rätt att sjukanmäla mig. det leder mig till; är man inlärd i dem tankebanorna? att man ska känna sig dålig när man anmäler sig sjuk, för att man ska sörva samhället in i det sista? vara en trogen arbetare som vet sin plats, som inte ska tro att man kan strunta i att arbeta såfort man "inbillar" sig att man är sjuk? för egentligen skulle man orka, om man bara tog i kragen och tog i lite.
dessutom måste jag hitta mitt proffessionella jag, där jag kan skilja på privata lina och yrkes lina. allt som händer på jobbet tar jag åt mig peronligt av och tänker på en gång att det är riktat till mig som person. även om jag vet att det inte är så, så får jag ändå en ångestklump i magen som inte vill ge med sig. mamma säger att det är för att jag är en känslostyrd människa, som hon också är. så är det nog. men det konstiga är att jag i andras ögon, och i många fall i mina egna ögon, är en stark och ärlig människa i alla situationer. men när det just kommer till arbetssituationer blir jag inte mig själv utan någon helt annan som jag inte vill kännas vid.

men nu ska jag lägga de tankarna bakom mig och istället dricka te, vila och fokusera på att må mindre illa.  jag ska lägga tiden på att skriva och mejla lyrikvännen. dessutom är det svergie mot danmark sm-final ikväll klockan 20.00. heja svergie!