ordkomplexet ett jagets sinnessjukdom
Någon pratar men jag ser bara munnen röra på sig. Forma ord som jag inte kan tyda. Systematiskt fuktar läpparna sig, gnider yta mot yta, putar och dras ihop. En installation av något O-greppbart. Något jag inte kan fånga i bara vinden.
Jag skriver jag, men jag menar du.
Breder ut sig.
Jag försöker beskriva med aningen använda men synliga ord, forma meningar som tillsynes verkar banala, simpla, men som även du vet är nya och kommer från en kristallklar källa där vattnet rinner lite långsammare längs melankolikerns smala stenvägar. Guppande över kullerstenar där decenniers minnen rullat ljudlöst.
Någon pratar om de poetiska orden som skulle förändra världen. Poeten som ser konturerna på världen, skuggorna bakom människans rygg. Orden som skulle väva garnnystan mellan deras fingrar. Sova mot deras nackar.
Breder ut sig.
Det forsar in människor mellan dörrkarmarna. Skor som lägger sig mot plastgolvet och strider över de bruna fläckarna på den hudfärgade mattan. Den knottriga plastytan under mig och jag stänger örongångarna, låter ljudet passera utanför i ett sorl som blir andras välkända ord, formuleringar som sedan kommer skrivas ner i anteckningsbokens tomma rader.
Breder ut sig.
Orden vi vill använda, sätta ihop till andra sammanhang till klarinetter och saxofoner som spelar fristående i en tystorkester. Bokstäver som radas upp på torn till de blir vimmelkantiga, staplar ord.
Breder ut sig.
Jag skall skriva en text som förökar sig till flera. Jag skall skriva en text som vänder orden bak och fram. Jag skall skriva en text som inte förändrar, utan förnyar. Jag skall skriva en text som blir självklar i din hylla, självklar mellan framsidan och baksidan, självklar för dina ögon att följa. Jag skall skriva!
Inspirationen är död.
Breder ut sig.
