något jag skrapat ihop efter 00.00 slaget.
du står i fönstret och tittar ut på vintern. din vänstra hand ligger i den breda fönsterkarmen och i den högra håller du en skrynklig hopprullad cigarett, som du tar djupa ritualiska bloss ifrån. du har fastnat med blicken på fläcken, sådär som du alltid gör när något bekymrar dig. dina ögonbryn rynkar ihop sig och dina ögon blir intensivare än vanligt. du skrämmer barnet i barnvagnen utanför, men det lägger du inte märke till. kanske är det locken som faller ner i ansiktet som får dig att väckas ur dina labyrintiska tankegångar. men du vänder dig mot mig, lutar dig mot fönsterkarmen, tar in ett bloss och ger med dig ett svagt men sympatiskt leende. du tror att jag har ägnat mina tankar åt musiken som seglar ur högtalarna, de senaste minuterna. jag låstas som att det är sant och ler tillbaks. varför bestämde du dig för att gå in genom porten den kvällen? varför gick du inte vidare, som du alltid annars gör? du låter röken i lungorna segla ut till din blick av rädsla och du vänder ryggen mot mig. låter blicken falla på vintern igen. och jag som inte alls lyssnar till musiken.
