New Moon
Jag har precis sett "New Moon", ah den där filmen där alla tonårstjejer slänger sig som besatta över tvapparaterna och efter en kort stund blir förtvivlade över rösten som viskar i deras öra "välkommen tillbaks till verkligenheten" när eftertexten börjar rulla på skärmen. Just den filmen, som kultureliten hatar och trackar ner på för att den inte är tillräckligt konstnärlig eller helt enkelt saknar taktkänsla och kreativitet. Den nya Romeo & Julia versionen som tar den unga världen med storm, tonåren står och köar i timmartal till den nya boken i serien och suktar, som vampyrerna själva suktar efter blod, efter biljetter till biopremiären.
Jag vet inte om det är den grålagda tonen i filmen, blodet, vampyrerna eller min förkärlek till den stereotypa bilden av romantik som får mig att glida ner från soffan och sitta hukad över dataskärmen, med huvudet på sne och titta drömmande på "Edward", den blodsugande besten, som ser mystiskt in i "Bellas" ögon med instinkten att skydda henne mot allt ont. Och jag måste erkänna att när eftertexten började rulla blev även jag lite smått förtvivlad över att vampyrer bara finns i fantasin och att man inte kan födas till både varg och människa.
Jag kan säga att det är mina livliga fantasi, barnet inom mig som hårt suger sig fast som en igel i min själ eller mitt fördomsfria och öppna sinne som får mig att känna som jag gör ,när jag en söndagskväll sitter framför "New Moon" och skådar den sanna ungdomskärleken.
Eller också kan jag använda mig av något som kallas för självinsikt och erkänna att jag tycker att karaktären "Edward" är löjligt simpel, stereotyp och så förutsägbar men samtidigt löjligt snygg och underhållande. Jag kan vara ärlig och säga att vampyrer, trollkarlar, häxor och älvor får mitt jordnära jag att försvinna för en kort sekund upp bland molnen eller in i de förtrollade skogarna; Och jag gillar det.
Men om jag ska vara smått professionell och en aning konstnärlig kritisk, så måste jag medge att det är med enkla knep och förutsägbara bilder som filmen fångar tonårstjejers hjärtan (och några äldres), men sen måste vi nog medge att den stannar där. Jag gillar Romeo och Jula konceptet och den odödliga möter den dödliga, men filmen är inget bombnedslag i filmvärlden eller ett bevis på konstnärligt nytänkande eller någon vidare konstnärlig ansträngning.
I denna flashback upplevelse, tillbaks till den tiden då jag var 14 år och såg Grease för första gången, skriker feministen inom mig "JAG BEHÖVER INGEN VAMPYR SOM FÖRSVARAR MIG!" och spottar den stereotypa romantiken i ansiktet. Den skäms över scenen där vargen och vampyren står på varsin sida om "Bella" och låter testosteronet spruta ut till en såkallad försvarsplikt till den stackars kvinnan ,som hjälplöst står svag och ensam i den stora vida världen. "New Moon" får feministen inom mig att vilja skriva erotisk lesbisk-lyrik och dansa i glitter och glamour på gayklubbar efter 00.00 slaget med en martini i handen.
Efter att ha sett denna tonårs, romantiska, vampyr film eller vad vi vill kalla den för, så har jag ändå förståelse och medlidande för alla de tonårstjejer där ute som lägger sig om kvällarna och drömmer sig bort i en värld med vampyrer och mystiska, bleka män som ska försvara dem mot allt ont.
...men jag hoppas att dessa tonårstjejer en dag växer upp till stora starka kvinnor som hellre dansar självständigt och stolta och vet vart knät ska sitta om en blodtörstande vampyr dyker upp i nattens mörker.
Jag vet inte om det är den grålagda tonen i filmen, blodet, vampyrerna eller min förkärlek till den stereotypa bilden av romantik som får mig att glida ner från soffan och sitta hukad över dataskärmen, med huvudet på sne och titta drömmande på "Edward", den blodsugande besten, som ser mystiskt in i "Bellas" ögon med instinkten att skydda henne mot allt ont. Och jag måste erkänna att när eftertexten började rulla blev även jag lite smått förtvivlad över att vampyrer bara finns i fantasin och att man inte kan födas till både varg och människa.
Jag kan säga att det är mina livliga fantasi, barnet inom mig som hårt suger sig fast som en igel i min själ eller mitt fördomsfria och öppna sinne som får mig att känna som jag gör ,när jag en söndagskväll sitter framför "New Moon" och skådar den sanna ungdomskärleken.
Eller också kan jag använda mig av något som kallas för självinsikt och erkänna att jag tycker att karaktären "Edward" är löjligt simpel, stereotyp och så förutsägbar men samtidigt löjligt snygg och underhållande. Jag kan vara ärlig och säga att vampyrer, trollkarlar, häxor och älvor får mitt jordnära jag att försvinna för en kort sekund upp bland molnen eller in i de förtrollade skogarna; Och jag gillar det.
Men om jag ska vara smått professionell och en aning konstnärlig kritisk, så måste jag medge att det är med enkla knep och förutsägbara bilder som filmen fångar tonårstjejers hjärtan (och några äldres), men sen måste vi nog medge att den stannar där. Jag gillar Romeo och Jula konceptet och den odödliga möter den dödliga, men filmen är inget bombnedslag i filmvärlden eller ett bevis på konstnärligt nytänkande eller någon vidare konstnärlig ansträngning.
I denna flashback upplevelse, tillbaks till den tiden då jag var 14 år och såg Grease för första gången, skriker feministen inom mig "JAG BEHÖVER INGEN VAMPYR SOM FÖRSVARAR MIG!" och spottar den stereotypa romantiken i ansiktet. Den skäms över scenen där vargen och vampyren står på varsin sida om "Bella" och låter testosteronet spruta ut till en såkallad försvarsplikt till den stackars kvinnan ,som hjälplöst står svag och ensam i den stora vida världen. "New Moon" får feministen inom mig att vilja skriva erotisk lesbisk-lyrik och dansa i glitter och glamour på gayklubbar efter 00.00 slaget med en martini i handen.
Efter att ha sett denna tonårs, romantiska, vampyr film eller vad vi vill kalla den för, så har jag ändå förståelse och medlidande för alla de tonårstjejer där ute som lägger sig om kvällarna och drömmer sig bort i en värld med vampyrer och mystiska, bleka män som ska försvara dem mot allt ont.
...men jag hoppas att dessa tonårstjejer en dag växer upp till stora starka kvinnor som hellre dansar självständigt och stolta och vet vart knät ska sitta om en blodtörstande vampyr dyker upp i nattens mörker.
Kommentarer
Trackback
