Gökboet
Jag har precis sett Gökboet och har blandade känslor inom mig; Frustration, ilska och hopplöshet, är väl de bästa känslorna som jag kan komma på. Den svedande känslan av hopplöshet, att man inte kan (samtidigt som man inte vill säga att man inte kan) göra något åt det faktum i samhället som är så tydlig och så självklar. Där den röda varningblinkersen blinkar på högsta intensitet och människor går ändå bara rakt förbi. Den ilskan som liksom vill ge någon på smällen, men man vet inte vem av alla man ska välja.
Gökboet lite av ett mästerverk, men det är ju trotsallt Milos Forman som är regissör och då kan man väl inget annat än att älska. Jag skulle vilja använda ordet hatkärlek, men det känns för passé och aningen misstolkat. Jag kan väl kort och gott säga att Milos Forman lyckas med det som alla konstnärer (om jag kan tala för alla konstnärer) vill lyckas med; Beröra, provocera, irritera, älska och ifrågasätta. Och inte bara att få höja rösten själv, utan skapa en drivkraft hos människor att själva vilja höja sina röster. Och rösten den är höjd...på max!
